Han öppnar ögonen och stirrar rakt in i solen, som vältrar sig ur det disiga havet likt en uppsvälld döende fisk. Himlen är grå och orörlig, en kupa av bly. Ett moln står stumt och mörkt vid västra horisonten.
Högt uppe, knappt synlig, ligger en havsfågel på orörliga vingar. Hans skri är främmande och oroligt.
Riddarens stora grå häst lyfter på huvudet och gnäggar. Antonius Block vänder sig om.
Bakom hans rygg står en mörkklädd man. Hans ansikte är mycket blekt och han håller händerna dolda i kappans vida veck.
RIDDAREN: Vem är du?
DÖDEN: Jag är Döden.
RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?
DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.
RIDDAREN: Det vet jag.
DÖDEN: Är du beredd?
RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.
[DÖDEN: Nåja, det är ju ingenting att skämmas över.]
Riddaren har rest sig upp, han fryser. Döden öppnar sin kappa för att lägga den kring Riddarens axlar.
RIDDAREN: Vänta ett ögonblick.
DÖDEN: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
RIDDAREN: Du spelar ju schack, inte sant?
En glimt av intresse tänds i Dödens ögon.
DÖDEN: Hur vet du det?
RIDDAREN: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
DÖDEN: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
RIDDAREN: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
